Sällskapsvåningen

På nyåret år 1900 tillträdde prins Eugen egendomen Waldemarsudde. År 1905 stod prins Eugens nya hus inflyttningsfärdigt på Waldemarsudde. Högst upp i huset var prinsens ateljé, på mellanvåningen en trappa upp fanns den privata delen med sovrum, uppvaktningens rum och gästrum. På entréplan låg sällskapsvåningen bestående av hall, matsal, salong, blomsterrum, bibliotek samt ett skrivrum, som än idag i stort sätt är bevarad som på prinsens tid. 

I sällskapsvåningen samsas Prins Eugens egna konstverk med konst ur Eugens samling. Tillsammans med rummens möblering, där prinsen blandade nytt och gammalt, ärvt och förvärvat, skapades ett personligt hem med en personlig stil. Sällskapsvåningen var emellertid inte endast en representationsvåning, den nyttjades flitigt även i vardagslag och här i hallen, som var privatbostaden Waldemarsuddes huvudentré, sorterades dagens post på det förgyllda barockbordet. När prins Eugen flyttade från sitt tidigare hem i Arvfurstens palats till Waldemarsudde, tog han med sig de flesta av de möbler, armaturer och mattor han hade där.

Matsalen

Matsalen är sällskapsvåningens högtidligaste rum. Rummets färgsättning liksom de rundade hörnen anknyter till ett klassicerande inredningsideal. År 1898 ritade Ferdinand Boberg matsalsmöbeln (bord och 25 stolar) för prins Eugen, bordet kan förlängas och ge plats för 40 personer. Att det är en möbel för Eugen framkommer i den snidade dekoren på stolarnas ryggbrickor där Hertigens av Närke (prins Eugens) vapen stiliserats i fyra gullvivor krönta av en hertigkrona. Närkes vapen med två korslagda pilar och gullvivorna kan ses på dörrhandtagen i sällskapsvåningen. De två sideboarden på var sida om dörren till serveringsgången är engelska från cirka år 1800 och inköptes av prins Eugen omkring år 1910. Ovanför dörren till serveringsgången hänger ett reliefporträtt av Karl XIV Johan, ätten Bernadottes stamfader. Vid var sida om dörren står en urna i porfyr, från det av kungen ägda Elvdalens porfyrverk.

I arv efter fadern, kung Oscar II, fick prins Eugen den stora ljuskronan från tidigt 1800-tal i empirestil liksom empiregarnityret med väggbord, spegel, klocka och kandelabrar. Väggbordet har tidigare stått på Rosersbergs slott.  Mattan, en så kallad mysteriematta, är en kopia av originalmattan som har gjorts vid Märta Måås Fjetterströms ateljé. Alltsedan prins Eugens inflyttning på Waldemarsudde 1905 har ett par av hans egna målningar hängt i matsalen, ofta Molnet och Det gamla slottet, hans kanske mest kända verk.

Salongen

Salongen, som har måtten 8 gånger 8 meter, är ett rum som soliga dagar flödar i ljus, inkommande genom de höga terrassdörrarna. Prins Eugen kallade gärna detta rum för vardagsrummet, och det är något av sällskapsvåningens huvudrum. Central i salongen är Ernst Josephsons i väggen infällda målning Strömkarlen, vid sidan av målningens konstnärliga värde kan noteras hur väl näckengestaltens förgyllda fiol samspelar med sidentapeternas gula färg. Efter Oscar II:s död år 1907 ärvde prins Eugen ett antal möbler och takarmaturer efter fadern. Flera av möblerna hade tidigare stått på Rosersbergs slott. Här i salongen är empirestolarna och taburetterna runt bordet liksom ljuskronan i taket exempel på det. Det runda bordet är ritat av Carl Malmsten för Eugen år 1919. Medaljskåpet mellan terrassdörrarna är signerat Carl Åhman 1761 och det köptes av prins Eugen år 1921 på Bukowskis julauktion. Den stora mattan är en kopia av originalmattan som prins Eugen förmodligen medförde från sin våning i Arvfurstens palats. Kopian har utförts av Kasthall. I salongen hänger porträtt av prins Eugens föräldrar: kung Oscar II och drottning Sophia, porträtterade av Oscar Björck respektive Anders Zorn. Nedanför drottningens porträtt står elva så kallade Waldemarsuddekrukor med säsongens blommor i. Krukan formgavs av prins Eugen år 1915 och finns sedan 1950-talet till försäljning endast i Waldemarsuddes museibutik.

Blomsterrummet

I detta rum stod ursprungligen prins Eugens flygel i det då kombinerade blomster- och musikrummet. Väggarna är nästan helt upplösta av de stora fönstren med hela glasrutor; i övriga rum är fönstren spröjsade. Utsikten in mot staden var något prins Eugen uppskattade och han ville att naturen skulle kunna komma in i rummet – han önskade minimera skillnaden mellan inomhus och utomhus. Som i de andra rummen i sällskapsvåningen har prinsen blandat friskt bland möbelstilarna när han möblerat sitt hem, vilket också bidrar till dess starkt personliga prägel. Här inne samsas ett kinesiserande golvur från sent 1700-tal med en soffa inköpt ny i Belgien på 1920-talet. Det lilla väggbordet är signerat Georg Haupt, kunglig hovschatullmakare under det sena 1700-talet, och det åttkantiga bordet är irländskt från tidigt 1900-tal. Mattan har en egen historia: originalmattan köptes år 1911 i London av kronprinsen, sedermera Gustaf VI Adolf, för Eugen. Den matta som nu ligger här är en kopia av originalet utförd i Kina år 2004.

Biblioteket

Prins Eugen satt gärna i biblioteket och läste och skrev; han var en aktiv läsare som gjorde marginalanteckningar och understrykningar i sina böcker. Men biblioteket var också något av ett umgängesrum, här kunde prinsen och hans gäster samlas framför öppna spisen efter exempelvis middagar. Den mustigt gröna väggfärgen skänker rummet harmoni och kan betraktas som typisk för ett biblioteksrum. Skinngruppen i Chesterfieldstil köpte prins Eugen omkring år 1915 och den placerades först i galleriets stora sal. Glasbordet från 1900-10 i Art Déco-stil inköptes något senare. I den smala hyllan mellan fönstren är några av prins Eugens konstböcker i större format placerade av honom själv och i övriga bokhyllor kan ses exempel på vad prinsen läste. Herman Norrmans målning Skogstjärn, som hänger ovanför den öppna spisen, har hängt på denna plats alltsedan prins Eugen förvärvade målningen 1906. Biblioteksrummet i sällskapsvåningen var inte det enda rummet i hemmet där det fanns böcker. Även i skrivrummet här intill hade Eugen bokhyllor och en trappa upp i mellanvåningen stod hyllor för böcker i olika ämnen och av olika karaktär.

Bernadotterummet

Skrivrummet som det såg ut under prins Eugens livstid kan betraktas som sällskapsvåningens mest privata rum. Som Gustaf Lindgren, prinsens handsekreterare och museets förste chef, beskrev det: ”Beträffande skrivrummet anslöt sig Prins Eugen utan tvivel till det gamla engelska ordspråket: ’My home is my castle’ och vid middagar eller andra festligheter var detta rum i regel avstängt.” Här hade prinsen sitt skrivbord, några bokhyllor med böcker och självfallet konst. På skrivbordet stod ett stort antal foton av prinsens familj och nära vänner. I en bilaga till sitt testamente skriver prins Eugen att han önskade att dessa fotografier skulle borttagas när museet iordningställdes. Skrivrummet kom inte alls att bevaras, det gjordes om helt till ett så kallat bernadotterum med porträtt i olika tekniker av medlemmar ur kungafamiljen. Idag tas bernadotterummet i bruk även för tillfälliga utställningar och för att visa delar av museisamlingarna. Då tas de möbler som stått i rummet sedan prins Eugens tid bort.