ULF WAHLBERG 15 oktober - 29 januari 2006 Ulf Wahlbergs motivvärld äger en överraskande stor spännvidd. Här finns inslag av ett i tradit-ionell mening igenkännbart landskapsmåleri, av konfrontationer med avlövade trädindivider eller intima porträtt av boxern Mischka. Att han i likhet med många av sina generationskamrater kan visa upp aktstudier, stilleben och landskap från studietiden ingår som en naturlig del i redovisningen av hans konstnärskap. Men sensationen att efter sin elevtid vid Konstakademien helt få släppa loss inför en ren duk innebar för Ulf Wahlberg också något annat än att i all stillhet odla den ofta diskreta diktion som präglade det inhemska femtiotalets måleri. Något nytt var på väg. År 1965 for Monica och Ulf Wahlberg for till USA för att resa runt med buss i de västra delstaterna. Vid ett tillfälle liftade de från Salt Lake City med en rosa och grå Chevrolet 55 till Cooper raceway för att för första gången uppleva dragracing på nära håll. Han kom inte oförberedd. Hemma i Sverige hade Ulf läst Hot Rod Magazine och fascinerats av tanken på dessa blänkande högpresterande maskiner som med sitt bedövande effektuttag trycks fram på en 400 meter lång raksträcka i en hastighet över 400 kilometer i timmen. Burnout - fem sekunder och det hela är över. För övrigt, 1964 hade han lärt känna den konstintresserade Bosse "gamen" Sandberg som byggde hot rod-bilar och som av Ulf beställde en häftig dekal med röda flammor. Med John-e Franzén delade Ulf passionen för den överallt närvarande bilkulturen - i Franzéns fall också motorcyklar. Efter hemkomsten från USA hade Ulf tillsammans med John-e skapat Sveriges rörligaste konstverk. På Blockhusudden hade de låtit färgen drypa över en Austin A 35, som i skepnad av Stockholmstidningens reportagebil kom att skänkas till Moderna Museet - gåvan överlämnades av chefredaktören Gunnar Fredriksson till Pontus Hultén i april 1965. Hösten samma år visade Ulf en installation på Galleri Observatorium, en dragster med en ventilkåpa från en hemimotor. John-e for till USA 1966 med sin hustru Ulrika och på nyåret kom Ulf och Monica efter. De delade hushåll i Silver Lake, ett multietniskt samhälle öster om Hollywood med ett stort latinamerikanskt inslag. Härifrån öppnade sig Los Angeles mot väster. Skyskraporna i Downtown avteckande sig i den bruna luften och i deras periferi låg det platta landskapet med sin lådliknande bebyggelse, sina stora vägskyltar och höga palmer. Tiden räknades i långa förflyttningar i en vit Cadillac 58 cabriolet och med skissutensilierna och kameran i ständig beredskap. Detta av bilismen formade landskap hade sina egna riter - några utspelade sig på Lions Dragstrip, andra i form av stock-cartävlingar i Ascot Park. Det hade också sina egna begravningsplatser som den i Sun Valley, där bilvraken låg övergivna i den torra terrängens tystnad. Bussresan hem våren 1967 blev ett långt utdraget farväl. Färden gick genom öknarna mot östkustens grönska. Monica och Ulf lämnade New York med den Svenska Amerika Linjens vid det här laget uttjänta Gripsholm. Ulf Wahlberg hade vunnit en konstnärlig frihet som fört honom mot en civilisationsbetraktelse med en apokalyptisk underton. Dragsterns larm hade för länge sedan tystnat när vandringen tog sin början på bilskrotens nedslitna mark. Han hade gjort en resa och lärt sig att se vår värld som något mer än fint avstämda valörer. Att han redan hemma i Sverige kunnat lösgöra sig från invanda konventioner har till stor del sin förklaring i den vitalisering som kommit med 1960-talets orientering mot den amerikanska konstscenen. Populärkulturens och masskonsumtionens bilder uppenbarade sig som störningar svåra att avvärja. Genrerna föreföll inte längre förutsägbara. Men befrielse behöver inte innebära avståndstagande från erfarenheter vunna med blicken riktad mot det som fortfarande lever kvar i äldre konventioner. Omkring oss finns ett landskap som rymmer många undertoner. Ulf Wahlberg tillhör de uppmärksamma lyssnarna. "Världen omkring mig" - så lyder titeln till ett centralt projekt i hans konstnärskap. På en tio meter bred yta har han sedan länge fört dagboksanteckningar. Mot en kosmisk väv har infallen kommit med klottrarens aldrig svikande energi. Den varar ännu. Waldemarsudde i september 2005 Hans Henrik Brummer