LISS ERIKSSON bildhuggare Förord till utställningskatalogen Konsten tjänar många syften. Även maktens. Befinner vi oss på Slottsbacken och där betraktar Nicodemus Tessin d.y:s sydfasad till Stockholms slott inser vi lätt att den bedövar oss med maktfullkomlighetens basuner. Dess triumfbåge med sin monumentala korintiska ordning talar om för oss att innandömet består av två stora högtidsrum, slottskyrka och rikssal. Den överväldigande arkitekturen är en apoteos över Karl XII. "Sverige ber oupphörligen om livslängd och seger åt kungen, den under polstjärnan belägna jordkretsens strålande ljus Karl XII, vars oövervinnerliga tapperhet under herkulisk kraftspänning fört honom till ärans höjder." Så lyder i översättning den latinska inskription som återfinns bland triumfbågens rekvisita. Nog kan vi med goda skäl beundra all den kunskap och estetiska kringsyn som krävdes för att åstadkomma Kungaborgens arkitektur. Skalan är stor och det är meningen. Byggnaderna på den motstående sidan äger mer blygsamma mått, låt vara att Tessinska palatset utstrålar romersk grandezza. Men här ligger också Finska kyrkan och bakom denna Bollhustäppan, en liten beskuggad plats till synes helt övergiven. Och här finns "världens minsta skulptur" installerad 1967. Liss Erikssons Järnpojken sitter hopkrupen på ett litet bord som står asymmetriskt placerad på en kvadratisk järnplatta - allt på låg höjd nära marken. Reflexion och stillhet. Motivet har skulptören senare kallat Pojke som tittar på månen. När jag nyligen besökte den anspråkslösa platsen var jag inte ensam. En turistande amerikansk familj hade kommit samtidigt. Föräldrarna rörde sig respektfullt kring den lilla hukande järnpojken och dottern offrade ett litet mynt till honom. Två medelålders kvinnor med plastkassar dök upp och talade oavlåtligen om hur viktigt det var att besöka platsen. Den ena kvinnan brukade komma dit om vintern och då hade hon garn med sig för att värma pojken. Tre flickor sprang ut från kyrkan och slog sig ned vid skulpturen - en kort samvaro med en gammal bekant. De hälsade honom genom att smeka hans sedan länge blanka huvud. När jag lämnade Bollhustäppan uppenbarade sig några äldre personer, och inte heller de kunde motstå att vidröra pojkens huvud. Vägen står öppen mot fundamentala mänskliga behov. Beröring, litenhet och längtan betyder mer än klangen från maktens basuner. När en liten ensam figur som reflekterar över att finnas till öppnar ett stort rum omkring sig, fyller det helt med sin närvaro, har något viktigt inträffat. Så sant, tjänar konsten detta syfte återstår ingenting annat än att kalla den stor. Det behöver knappast sägas: Att genom en retrospektiv utställning hedra minnet av Liss Eriksson är en stor sak för Waldemarsudde. Stockholm i september 2000 Hans Henrik Brummer