Det var hundra år sedan Bruno Liljefors nådde den mogna fasen i sin utveckling och från sin ställning mitt i tidens konstnärliga flöde skapade en egen profil som naturskildrare. Insatsen har med åren alltmer avtecknat sig som nyskapande, och detta även på den internationella scenen där han numera allmänt betraktas som grundläggaren av det moderna naturmåleriet.

Tiden var därför kommen att presentera Liljefors i en stor utställning som kunde göra rättvisa åt en av de stora insatserna i svensk konsthistoria. Föregångare och samtida i det europeiska konstlivet uppbådades för att ange utgångspunkten för en kronologisk och tematisk presentation som lät bildideer, biotoper och landskap passera revy, sådana de utformades under ett långt och mycket produktivt konstnärsliv. Tanken var självfallet att göra rättvisa åt honom som djurskildrare och rapportör från jakten och den ofta dramatiska kampen för tillvaron. Men målet var i minst lika hög grad att belysa de vidare sammanhangen som hade att göra med naturen som livsrum och dess betydelse som symbol med existentiell färgning. Det är här målaren möter även moderna erfarenheter, sådana som numera brukar beskrivas med ekologiska förtecken.

Genom lån av målningar från samlingar i England, Tyskland, Frankrike och de nordiska länderna visades natur- och djurmåleriets ställning under i första hand 1800-talets senare hälft. Konstnärer som Sir Edwin Landseer, Archibald Thorburn, Carl Friedrich Deiker, Gustave Courbet, Rosa Bonheur, Johannes Larsen och de finländska bröderna von Wright angav fonden för verksamheten, kompletterat med valda verk av svenska generationskamrater som bidrog till det moderna genombrottet.

Den stora gallerisalen på Waldemarsudde utformades som en "hommage a Liljefors" genom att här samlades en rad huvudverk i målarens produktion, hämtade från såväl svenska samlingar som från museer utomlands. Här liksom i utställningens övriga utrymmen presenterades också verk som sällan visats, däribland ett stort tjäderspel från 1889 i Bayerische Staatsgemäldesammlungen, München; detta verk har inte visats sedan 1914.

Efter presentationen av föregångare och samtida aktualiserades under rubriken "I barndomens landskap" betydelsen av miljön i och kring hemstaden Uppsala där Liljefors grundlade sitt konstnärliga kapital.

Konstverken hade valts med avsikten att bidra till den historiska och psykologiska helhetsbild som utställningen ville presentera och som var tänkt att växa fram genom den fortsatta belysningen av motiviska preferenser och den successivt alltmer fördjupade upplevelsen av den svenska naturen i dess skiftande uppenbarelseformer.

Inom det 1885 stiftade Konstnärsförbundet var en av ambitionerna att ge identitet åt det nationella landskapet, en motsvarighet på det konstnärliga området till den stora kartläggningen av naturresurserna som skedde på det naturvetenskapliga området. Liljefors deltog i projektet men bevarade som intresserad av djuren och deras biotoper sin förankring i den kunskapsbank som var naturalismen. På utställningen vecklades ut ett "nationellt "panorama som innefattade kulturlandskapets ängsmarker, våtmarkernas klarytor och vassbälten, översvämmade mader och torra enbackar som leder upp mot det gåtfulla skogsdjupet, men också strandlinjer, klippiga kuster och blånande havshorisonter. Liljefors insatser som dioramamålare blev likaså belysta, liksom hans bidrag till monumentalmåleriet. De gällde också de sena landskapsbilder han gjorde med utgångspunkt i sina naturvårdsintressen.

Många konstnärer har fortsatt att idka "naturmåleri" i Liljefors efterföljd, i Amerika, Canada och England liksom inte minst inom landet där experter på djurbilder ständigt tycks öka i antal. Men inte heller inom det moderna aktuella konstlivet saknas ett förhållande till pionjären vid sekelskiftet, ett intresse som också låter sig spåras inom litteraturen, företrädesvis poesin. En rad representanter för dagens svenska konst hade därför inbjudits att "reagera"på Liljefors och resultatet visades i en serie verk av Ernst Billgren, Carl Johan de Geer, Nils Kölare, Torsten Renqvist, Philip von Schantz, Anna Sjödahl och Peter Tillberg men också några konstnärer i den naturalistiska traditionen som Gunnar Brusewitz och Lars Jonsson. Var och en bidrog också med korta texter till bilderna.

I samband med utställningen publicerades Allan Ellenius monografi "Bruno Liljefors - Naturen som livsrum". Tryckt i Värnamo 1996.