SJÄLENS RIKE - idealism 26 augusti - 5 november 2000 Anselm Feuerbach förkunnade antika ideal som stod i skarp motsats till realistiskt historiemåleri, anekdot och yppig kolorism. Det kontemplativt inriktade formspråk han förespråkade var fjärran från lättköpta effekter. Hans strävan efter en samlad förandligad form, till synes utan handling, innebar ett moraliskt val. Men efter sin död 1880 har han kommit att räknas till grundarna av den tyska nyidealismen. Hans von Marées vistades under sina kreativa perioder mest i Italien, 1864-71 och 1873-87. I stället för att ansluta sig till en naturalistisk konstuppfattning sökte han en dekorativ och upphöjd stil. Hans rätta fält var monumentalmåleriet, men fick endast utföra ett större arbete på detta område, en serie fresker i den av darwinisten Anton von Dohrn grundade zoologiska stationen i Neapel. Under sin levnad rönte han inte någon större uppmärksamhet men på en mindre krets konstnärer utövade han genom sin starka personlighet och konstnärliga idealism ett stort inflytande. Inför den generation vars estetiska uppfattning präglats av postimpressionismens ideal framstod von Marées, skulptören Adolf von Hildebrand och deras vän, konstteoretikern Konrad Fiedler, som banbrytare för den formmedvetet inriktade estetiken. "Hans von Marées' namn har i Sverige svag klang bredvid Böcklins," skrev kritikern August Brunius i sin betydelsefulla skrift Färg och form - studier i den nya konsten (1913). "De är intressanta kontraster dessa båda, men strävar i själva verket till samma mål: en ren fantasikonst i de gamles stil. Böcklin är tom, ytlig, färggrann, men har en rörlig och ideligen skapande bildfantasi, en skalds fantasi; Marées' fantasi är bunden, rör sig i cirkel, men fylls helt av ett äkta patos, en verklig artistisk målarglädje. Marées utvecklade sig mycket långsamt; det finns drag hos honom som påminner om Cézanne, det mödosamma, långsamt uppbyggande arbetet, det förnäma och aristokratiska i den personliga läggningen. Men Marées' arbete är fragmentariskt; hans vackraste saker är några saftiga skisser, starkt påverkade av venetianarna, och en mängd fina teckningar, kompositioner och naketstudier. Ett arkadiskt lyckligt släkte solande sig i skön nakenhet i hesperiska lundar under en evigt blå himmel - det är hans ständigt varierade motiv. " Hans von Marées skulle - inte minst genom Julius Meier-Graefes försorg - få ett respekterat eftermäle och unga efterföljare. I Arthur Volkmanns skulptur och måleri finns genklanger av von Marées stränga idealism. Genom Konrad Fiedler fick han uppdrag att resa ett gravmonument över mästaren, och 1912 tillägnade han honom skriften Vom Sehen und Gestalten. Karl Hofer besökte Italien åren 1903-08 där hans utveckling gick mot en förenkling i Marées anda, mot ett "existensmåleri" präglat av en avindividualiserad värdighet. Från mitten av 1920-talet räknades Hofer till de ledande tyska konstnärerna. Under nazismens välde stämplades hans konst som "degenererad" och han förbjöds att utöva alls slags konstnärlig verksamhet. Efter det andra världskrigets slut utnämndes han 1945 till rektor för konsthögskolan i Berlin. Med Hans Thomas germaniserade skildringar av antikens mytologiska landskap infinner sig ett idylliserande inslag. Hans Apollo och Marsyas [nr 58], en musikalisk tävlan iscensatt "i Adolf von Hildebrands trädgård uppe på kullen under de unga cypresserna", ger endast en antydan av motivets djupare dimension - kontrasten mellan lyrans rena klanger och flöjtens klagande toner, motsättningen mellan apollinisk klarhet och dionysiskt mörker. Hos Thoma är visserligen Marsyas skogsgudomlighetens attribut mindre synliga, men den flöjtblåsande ynglingen står i en olycksbådande skugga mittemot den solgud som kommer att straffa honom genom hudflängningens grymma ritual. Ty Marsyas har varit förmäten nog att tävla med musernas gud. Mer att läsa om: Idealism     Skulptur   Arkadien  Religionens betydelse    Dresden och Worpswede