GÅRDSMUSIKANTEN Gårdsmusikanterna dök alltid upp utan förvarning. En kort stunds underhållning krävde inget bestyr att tala om. Det var långt före portkodens tid och gårdarna tillhörde vanligt folk. Här fanns soptunnor, piskställningar och tvättstreck. Folk som var hemma, mest kvinnor, öppnade fönstren, kastade ner en slant och lyssnade en stund på tonerna som steg upp mellan husväggarna. Ett slags folkligt urbant samhälle med rötter i en lantlig värld. Inga pretentioner. Högkulturen fanns någon annanstans. Den tjänande klassen hade sin egen trygghet och sin egen musik. Inte särskilt märkvärdigt, inte märkvärdigare än det fina borgerskap som inte alltid förstod den kultur som det trodde var deras egen. Allt det fina som fanns längre bort var så mycket bättre. Också när det gällde dikt, musik eller andra uttrycksformer för andligt liv. I denna höga mening är det andliga livet ett uttryck för orättvisan i världen utan möjligheter att vara en i allt försonande kraft. Så är det, och på inget annat sätt. Det har funnits offer på vägen, offer som med livserfarenhetens rätt identifierade sig med den påvraste av genrer. Ruben Nilson hyllade gårdsmusikanterna i en av sina visor. Han var plåtslagare till yrket och kroppsarbetet märkte hans kropp. Han bar på ett uttrycksbehov som gjorde honom till bildkonstnär och diktare. Men han var inte särskilt produktiv. Han förekom sällan på konstgallerierna och hans tredje och sista balladsamling kom 1947. Sedan tystnad. Kontakterna med yttervärlden skars av. Få visste vem han var och han lär ha framlevt sina sista dagar i Hagalund fram till sin död 1971. Ett bleknat minne återstår av en plåtslagare som skrivit vanvördiga visor. På gården står en dragspelare och gör så gott han kan. Och det finns heller ingen anledning att sluta spela, låt vara att den stora konsten är utom räckhåll. Barnen lyssnar förtjust och förundrat. Det räcker långt även om ögonblicket är kort. Av gårdsmusikanten finns endast ett fotografi taget över gården från andra våningen i ett hus på Katarina Bangata samma år som plåtslagaren dog. Det var några år sedan. Här fanns inga stora pengar, inga sponsorer. Här fanns heller inte någon kulturpolitisk aktionsgrupp beredd att implementera både det ena och det andra. Här fanns ännu ingen strategi för arbetet med barns och ungdomars rätt och möjlighet att delta i det kulturella och konstnärliga livet och få del av kulturupplevelser. Och vad beträffar den gamle dragspelaren som artigt lyfter på hatten kan man fråga sig om inte hans musik fått en godartad fysiologisk effekt. Ty nu vet vi att kulturell stimulans stärker immunförsvaret, sänker blodtrycket och minskar halterna av stresshormoner.