SJÄLENS RIKE - Dresden och Worpswede 26 augusti - 5 november 2000 Det tyska konstlivet hade olika centra vid sidan av Berlin och München. I Leipzig residerade Max Klinger, den saxiska symbolismens store företrädare. Tillkomsten av Föreningen bildkonstnärer i Dresden vittnade om att även Sachsens huvudstad var med sin tid. En stark fraktion inom föreningen odlade symbolistiskt idémåleri: Sascha Schneider, Hans Unger, Georg Lührig samt den i Meissen bosatte Oskar Zwintscher. År 1902 besökte Oskar Zwintscher Heinrich Vogeler på Barkenhoff i Worpswede. Det porträtt [nr 62] han målade av kollegan var också ett porträtt av en självbild: en visionär outsider i biedermeyerkostymering med blicken riktad mot ett avlägset fjärran. Den ljusa och dekorativa jugendinfattningen erinrar stilenligt om Vogelers närmiljö. Bakgrundens stiliserade rosenmönster går tillbaka på en förlaga som Vogeler gjort till sitt hus i Worpswede. "Ty i dag har en Frälsare blivit född åt eder i Davids stad, och han är Messias, Herren" [Lukas, 2:11]. Med sin i blå folkton hållna skildring av Bebådelsen [nr 63] har Heinrich Vogeler valt en ovanlig synvinkel och psykologi. Förgrundens ängel breder ut sina vingar med ryggen vänd mot betraktaren, och hennes åhörare står avvaktande, ännu icke fullt medvetna om undret. Heinrich Vogelers symbolistiska orientering gav impulser från skilda håll - jugendartad linjeföring, forntida stilisering, prerafaelitiska barnkvinnor. Konstnärens favoritmotiv under åren före 1914 var hans hustru Martha. Hon har suttit modell för den fjärrskådande kvinnogestalten som i Worpswedelandskapet sitter framför en blommande buske på målningen Drömmar [64]. År 1898 utförde Oskar Zwintscher ett dubbelporträtt av sig själv och sin hustru Adele [nr 163, 164]. Diptykens program äger en klart uttalad könspolaritet. Konstnären har placerat sig själv mot kulissen av Meissens historiska stadslandskap och presenterar sig i sin krävande yrkesroll. Bakom hans rygg skymtar ett brant berg, sinnebilden för en svår livsuppgift, medan Döden räcker honom timglaset. Tematiken kring stad, historia, natur, död och konst har ingen plats i porträttet av hustrun. Den unga kvinnan sitter på en blommande äng som en inkarnation av Flora. Zwintscher har här ställt sitt konstnärskap - infogat i historien, kulturen och skaparprocessen - i motsatsställning till den naturaliserade kvinnan. Betraktelse över förgängligheten ställs mot tanken på naturens kretslopp. Synestesi handlar om medförnimmelser, ofta sådana där musik och bild samverkar. Men det vi lyssnar till och det vi ser i en fixerad bild är inte samma sak. Denna skillnad ger rika abstraktionsmöjligheter. Oskar Zwintschers Melodi [nr 147] låter synestesin medverka vid en reflexion över förgängligheten. En naken kvinna, utsträckt framför ett rött brunnskar, lyssnar i den blågröna stillheten till violinens toner. Över henne vakar en mörkt draperad kvinna - nattens väsen. Och tidens flykt sker i melankolins tecken. Den i Dresden verksamme Hans Unger tillhörde en generation för vilken Böcklin och Klinger var de stora kulturhjältarna, men han tog också intryck av Moreau, Rossetti och Burne-Jones. Med sin sakralt sköna målning Vissnandet [nr 145] ansluter sig Unger till en internationellt gångbar estetik. Den ståtliga kvinnan i svart tar avsked från sin ungdom; hennes knappt märkbara rörelse antyder uppbrott. "Och liksom den mänskliga skönheten förgår," skrev en samtida tysk kritiker, "så vissnar också naturen, och dagen övergår i kväll. I bakgrunden glänser höstgula blad, men mittpartiet med sina hängpilar och det smala vattendraget är sänkt i ett sorgens mörker". Mer att läsa om: Idealism     Skulptur   Arkadien  Religionens betydelse    Dresden och Worpswede