SJÄLENS RIKE - Arkadien 26 augusti - 5 november 2000 Max Klinger och Arnold Böcklin uppfattades som den tyska fantasikonstens centralgestalter. Deras omtolkningar och transponeringar av antikens mytologi öppnade vägen mot en germanisering och samtidigt också en "generalisering" av Hellas och Rom. Inte ens i ett sentida Arkadien kunde de undgå frågor som uppkommit genom föränderliga samhällsförhållanden, genom filosofin eller vetenskapen. Genom antikens formler förkunnade de ett nytt konstens naturevangelium. Den naturkänsla som frammanades ägde en prägel av modernitet som medgav tolkningar i monistisk och individualistisk riktning. Klinger kom dessutom genom sin verksamhet som pre-surrealistisk grafiker och originell skulptör att framträda som förespråkare för allkonstverkets höghet. Den marina mytologin erbjöd rika möjligheter att variera de tidspräglade tankegångarna kring den i människonaturen verkande polariteten mellan andlighet och instinkt. Temat behandlas med en naturalistisk penselföring i Klingers Triton och Nereid [nr 130], och med referenser till högrenässansens formspråk i Arnold Böcklins, Triton med en Nereid på ryggen [nr 12]. Arnold Böcklins Faun visslande åt en koltrast [nr 10] skildrar ett musikaliskt samtal. Skogsguden, som lagt ifrån sig notblad och flöjt, knäpper med sina fingrar, medan koltrasten sjunger från sin gren. Han ligger på marken och ovanför hans beskuggade revir avtecknar sig fågeln mot den ljusa himlen. Jord och luft, ljus och skugga, naturen i växelsång med sig själv - det är temat. För Böcklin representerade den antika mytologins skogsgudomligheter naturens eviga kretslopp. Men konstnären röjer här ett behov av distansering till sitt mytologiska ämne genom att låta det övergå i ett scherzo. I protest mot Berlinakademins officiella konstsyn grundade Ludwig von Hofmann 1892 tillsammans med Max Liebermann och Walter Leistikow konstnärsgruppen "de elva". Vid denna tid utvecklade han ett starkt idealiserande måleri med höga ljusvärden. "Det finns också ursprungliga idealister," skrev Ellen Key i Nordisk revy 1895. "Och av "de elva" är den vildast subjektive också en av de betydligaste, nämligen Ludwig Hofmann. Bredvid sitt avsiktliga effektsökeri har Hoffman kraftiga och rika stämningar i sina av morgonljus eller aftonglöd flödande bilder". Ellen Keys karaktäristik lämpar sig för hans Vårstormen [nr 16], där tre unga i kustlandskapets ljus framåtskridande människor personifierar den frambrytande våren. Mannens mot fjärran riktade blick förkunnar i detta optimistiska brus en längtan mot ett paradisiskt tillstånd som möjligen ännu inte gått förlorat. Georg Kolbes melankoliskt sköna Den gyllene ön [nr 32] - en målning placerad i angränsade rum - anger ett helt annat tonläge. De passiva gestalterna i närzonens skugga vänder sig mot en ö som reser sig likt en hägring. Så förblir det: gagnlös längtan efter räddning och förlossning. En naken yngling står på en klippa och sträcker ut sina armar mot solen. Hugo Höppeners Bön till ljuset [nr 29] var enligt konstnären själv ett försök "att åter göra kroppen helig som en Guds avbild," låt vara att motivet står nära Stefan Georges kult av Maximin, den sköne ynglingen vars svagt brynta hy överdrogs med purpur när han lovsjöng livet. "Och hans blickar lyste så att våra måste sänkas," skrev George. Höppeners världsåskådning ägde ursprungligen en förankring i vegetarianism, nudism och ljusdyrkan kopplad till en längtan efter sexuell frigörelse med en böjelse för könsrelaterade tempelakter, teosofiska astralkroppar eller korybantiska danser. Men som "konstnär för allt belysbart" kom han redan vid slutet av tjugotalet att sätta sitt hopp till nationalsocialisterna. Han drömde om ett nytt rike av sköna ljusgestalter, om ett "nordiskt tempel," förväntningar som inte skulle gå i uppfyllelse. Mer att läsa om: Idealism     Skulptur   Arkadien  Religionens betydelse    Dresden och Worpswede