Prins Eugens Waldemarsudde, Slottet & Galleriet

Slottet
Från 1889 hade prins Eugen sitt hem i Arvfurstens palats (nuvarande Utrikesdepartementet vid Gustaf Adolfs torg) och sin ateljé först på Valhallavägen och sedan på Västra Trädgårdsgatan. I och med att utrikesförvaltningen ville ta över den statliga egendomen Arvfurstens palats blev en flytt aktuell för Eugen som började se sig om efter en plats där han skulle kunna bygga sig ett eget hem. Valet föll på Waldemarsudde och i oktober 1899 undertecknades köpekontraktet för egendomen mellan ägarna familjen Bergman-Olsson och prinsens företrädare.

De första åren använde Eugen den dåvarande mangårdsbyggnaden - det i dag så kallade Gamla huset - som sommarbostad, innan han bestämde sig för att låta uppföra en permanent bostad. Tillsammans med Ferdinand Boberg utarbetade han skisser och i mars 1903 började man bygga. Hösten 1905 stod den nya byggnaden klar och i oktober bjöd Eugen sina vänner på inflyttningsfest där det serverades consommé, hummer à l'indienne, saltad oxbringa, poularder med sallad, pouding à la diplomate samt ost och dessert. Konstnären Georg Pauli har berättat om inflyttningsfesten i boken Eugen - ett konstnärsalbum:
Där var Richard Bergh och Carl Larsson, där var [Anders] Zorn, [Alf] Wallander och [Robert] Thegerström, allesammans goda skämtare. Även den eljest allvarlige [Karl] Nordström hade stunder då han släppte gäcken lös och visade nu sitt vackraste leende. Eugène Jansson i utstuderad elegans förstörde ej heller nöjet, när det var fråga om bordets njutningar eller samkväm med festlig prägel. Andra deltagare i denna "crémaillère" var Teodor Lundberg, Oscar Björck, Christian Eriksson, Nils Kreuger och Ferdinand Boberg, Tor Hedberg, Carl Laurin och Klas Fåhræus m.fl.Huset kom att präglas av ljus och luft i överensstämmelse med det nya seklets ideal.

Med åren kom blandningen av arvegods och egna förvärv av såväl möbler som textilier att tillsammans med konsten skapa de harmoniska och personliga interiörer som vi fortfarande möter i prinsens sällskapsvåning, som i stort sett bevarats såsom den var vid prins Eugens bortgång 1947.
De privata rummen i Slottets mellanvåning är i enlighet med prins Eugens önskan omvandlade till utställningsrum.
Här fanns tidigare sov-, arbets- och gästrum. I byggnadens översta plan hade prinsen sin ateljé. På såväl mellanvåningen som i ateljévåningen visas tillfälliga utställningar växelvis med verk ur samlingarna. Sällskapsvåningen

Prins Eugen hänger om konstverk i galleriet.

Bilden visar hörnet av det blivande blomsterrummet. Våren 1904

Galleriet

När prins Eugen flyttat in på Waldemarsudde hösten 1905 gavs utrymme för honom att intensifiera sitt konstsamlande. Snart blev det uppenbart att ytorna i slottet inte räckte till för att exponera alla de förvärv som gjordes till samlingen och prinsen beslöt att uppföra ett separat galleri för dessa.

Han engagerade sig själv i hög grad i utformandet av byggnaden och intresserade sig för moderna lösningar rörande ljusföringen. Ferdinand Boberg, arkitekt för slottsbyggnaden, har även signerat ritningarna för Galleriet.
Byggnaden kom till sin form att präglas av symmetri med en kvadratisk större sal i mitten som förbands genom ett terrassrum med två mindre salar, en på varje sida. Av sin vän den tyske museimannen Alfred Lichtwark fick prinsen ta del av de senaste rönen beträffande museiteknik. Detta resulterade bland annat i överljuskonstruktioner i form av en lanternin i stora gallerisalen och takfönster i de mindre salarna. På detta sätt frigjordes hängningsyta på väggarna för konsten.

När Galleriet stod färdigt 1913 togs de innovativa lösningarna efter både på Nationalmuseum och i privata gallerier. De två salarna i byggnadens östra del, benämnda Prinsens sal och Prinsens kabinett, var ett tillägg av prinsen och stod färdiga till hans 80-årsdag 1945. De användes av honom för att visa sin egen konst, medan han i de ursprungliga tre salarna visade ett urval av sin konstsamling.

Idag används Galleriet omväxlande för att visa tillfälliga utställningar och verk ur Waldemarsuddes samlingar

Läs mera om Waldemarsudde kring sekelskiftet.